Utlåtande: Lagförslag om vattenlag

Allmänt

Östersjön är känslig för mänsklig påverkan och dess vattenutbyte med världshaven är litet. Under FN:s Biodiversitetskonferens under hösten 2018 fastställdes Ålands hav, Ålands skärgård och finska skärgårdshavet till ekologiskt värdefulla marina områden. Det ger mandat för ökade regleringar för att värna om just detta skyddsvärda område i Östersjön.[1] Vidare släpptes en rapport i april 2019 som redogör för en situation där ingen av de åländska kustvattenförekomsterna har uppnått god eller hög status.[2] Vi har länge vetat om vilka utsläppskällor som påverkar Östersjöns tillstånd och EU:s förbättringskrav/icke-försämringskrav bör styra vårt agerande gällande havet. Vattendirektivets mål var ursprungligen att alla europeiska vattenförekomster skulle god vattenstatus senast 2015. Sedan dess har årtalet flyttats fram först till 2020 och sedan till 2027. En ny vattenlag är en väldigt viktig förutsättning för att de åländska vattnen ska uppnå god vattenkvalitet. Ålands Natur och Miljö anser att det är väldigt positivt att vattenlagen förhoppningsvis snart kan antas.

Såväl den nuvarande som den föreslagna vattenlagen är formulerade som en ramlag. De detaljerade bestämmelserna och miljömålen planeras därför att antas på politisk nivå i form av förordningar och beslut. Ramlagens formuleringar behöver därför vara tillräckligt tydliga så att Åland helgarderat sig från nyckfulla makthavare.

I lagen finns många kopplingar till vad som är ekonomiskt möjligt och skäligt i förhållande till skydd av miljön. Eftersom det inte finns ett vedertaget sätt att värdera skador på miljön eller värdesätta utslagning av ekosystemtjänster varken i nutid eller genom diskontering av förluster för framtida generationer kommer ett sådant angreppssätt att leda fel. Eftersom det inte finns en prislapp för miljöförstöringen som kan balanseras mot näringsverksamhetens intäkter blir cost-benefit analysen alltid ofördelaktig för miljön. Landskapsregeringens uppgift torde inte vara att göra dessa överväganden mellan miljöhänsyn och ekonomiska intressen utan att sätta fasta gränser som inte får överskridas och som näringsverksamheter har att förhålla sig till.

Kopplingen till den åländska utvecklings- och hållbarhetsagendan

Förslaget till vattenlag strävar generellt efter att uppnå det övergripande målet att allt vatten ska ha god kvalitet utifrån EU:s vattenramdirektiv och Ålands utvecklings- och hållbarhetsagenda.

Ålands Natur & Miljö välkomnar inramningen av lagförslaget inom den åländska utvecklings- och hållbarhetsagendan. Dessvärre avslutas skrivningarna kring utvecklings- och hållbarhetsagendan abrupt efter framställningen av den sista hållbarhetsprincipen. Vi hade gärna sett att landskapsregeringens gjort en konsekvensanalys av vilka implikationer hållbarhetsprinciperna de facto har för den verksamhet vi i ett hållbart samhälle kan tillåta i våra vattenområden. I dagens läge framstår därför lagframställningen som en uppräkning av gällande samhällskontrakt om hållbarhet utan att dess implikationer på vattenverksamheterna desto närmare tydliggörs. Risken med detta är att de miljömål och förfaranden som anges inte kommer att ta oss i rätt riktning tillräckligt snabbt.

Ålands Natur & Miljö konstaterar att vårt hållbarhetsprogram ”Åland 2030 för fulla segel – De fem farlederna mot hållbarhet” kan ge en tydlig signal om hur en sådan konsekvensanalys kan genomföras.[3] Den skulle inte bara konstatera att vi i ett fullständigt hållbart samhälle inte kan tillåta

systematiska utsläpp av näringsämnen eller andra skadliga ämnen,
infrastrukturella satsningar som systematiskt försämrar ekosystemen, eller
konstant överutnyttjande av sötvattenresurserna.

En sådan fullständig analys måste också ange på vilka sätt och till vilken grad dessa verksamheter kan tillåtas fortgå även i ett sådant hållbart samhälle.

Vad saknas i vattenlagen?

I vattenlagen saknas ramar för hur vi ska minska vår stora konsumtion av vatten. På Åland använder vi i genomsnitt 240 liter vatten per person och dygn.[4] Lagen skulle behöva innehålla bestämmelser om vad som är rimlig vattenkonsumtion. Hur kan vi på Åland öka medvetenheten om vår stora vattenkonsumtion? Vem har informationsskyldigheten? Hur kan lagen styra oss till att göra vattenbesparande åtgärder?

Det saknas även ramar för hur dagvatten hanteras. Dagvatten är en resurs som ofta förbises och som borde få ett större värde med hänsyn till klimatförändringarna. Våtmarkslösningar och öppna dagvattensystem i stadsmiljö borde övervägas, det finns bra exempel på sådana t.ex. i Malmös stadsmiljö. [5]

Vi kan inte heller i övrigt se om och hur lagen tar klimatförändringarna i beaktande. Med tanke på de kommande klimatförändringarna och överutnyttjandet av miljön behöver lagen inriktas på att se vattnet och näringsämnena som cirkulära resurser och hur vi hanterar dem i ett cirkulärt kretslopp.

I vattenlagen nämns knappt något om båtbottenfärger och reglering av användningen av dessa. Det borde regleras var och hur man kan hantera båtbottenfärger för att minska utsläppen av gifter från dessa i havet.

Habitatdirektivet[6] nämns inte över huvud taget även om andra relevanta direktiv tas upp. Speciellt dikningar och muddringar kan ha stora effekter på flador och glon (kategori 1150, kustnära laguner i direktivet är prioriterade habitat), vilka därmed ska finnas omnämnda i vattenlagen.

I lagen saknas också regler för deposition för återställning för tillståndspliktig verksamhet. Om verksamheten läggs ner bör det finnas garantier för återställande av naturen.

Kapitel 1 Lagens syfte och allmänna bestämmelser

Vi föreslår att den sista meningen i 1§ kompletteras med de avslutande orden ”av yt- och grundvatten” för att förtydliga att det är en långsiktig hållbar utveckling gällande just dessa som är huvudsyftet med lagen.

Vi har inte kunnat hitta någon information i lagförslaget och bilagorna om hur ofta statusklassificeringen i lagen skall uppdateras. I förslaget utgår man från klassificeringen som gjordes för åren 2012-2018. Nästa statusklassificering för sjöar och kustvatten på Åland kommer som vi har förstått det att göras för åren 2018-2024. Det skulle vara bra att man i lagen även specificerar tydligt hur ofta man ämnar uppdatera gällande vattenstatus i lagtexten, då vissa verksamheter ju är helt beroende av vattenstatusen då det kommer till tillstånd. Det behöver säkerställas att beslutsunderlag för tillstånd inte kan bygga på mer än 10 år gammalt data. Det är även möjligt att det kommer att ske justeringar i referens- och klassgränsvärden, speciellt då det kommer till växtplanktonbiomassa i kustvatten. Här finns ännu ingen klassificering då det inte funnits något data att utgå ifrån. Sedan 2019 har provtagning pågått, så vid nästa klassificering blir det aktuellt att se över de nu endast föreslagna referens- och klassgränsvärdena.

Kap 2 Allmän hänsyn

I 6 § 2 mom. står det: ” Var och en som utför vattenverksamhet ska eftersträva att ändamålet med verksamheten nås med minsta skada och olägenhet för miljön utan att det blir oskäligt. Hänvisningen till kostnaderna undergräver dessvärre paragrafens syfte; får man alltid skippa hänsyn och förorsaka större än minsta skada och olägenhet om verksamheten annars skulle bli ekonomiskt olönsam? Att låta bli att genomföra ett projekt som förorsakar stor skada borde vara ett alternativ. Vilka kostnader som omöjliggör verksamheten är dessutom beroende av den enskilda verksamhetsutövarens ekonomi.

Om verksamheten kan tillåtas måste tillstånd basera sig i första hand på de utsläpp som kan tillåtas i en vattenförekomst utifrån dess statusbedömning. Gränsen för tillåtbar skada måste vara samma för alla jämförbara verksamhetsutövare. Därför anser vi att man i 6§ ska stryka orden ”utan att det blir oskäligt”.

I 7 § förklaras vilka hänsyn som ska tas vid beaktande av verksamheters inverkan. Även i denna version av lagförslaget saknar vi naturvärden i listningen. Naturskönhet är inte synonymt med vetenskapligt belagda biologiska värden.

I listningen anser vi också att värdena för biologisk mångfald och ekosystemtjänster skulle räknas som en enskild punkt, och gärna först i listan eftersom syftet med lagen är skydd och vård för att uppfylla miljömål och hållbar utveckling. Rekreationsmöjligheter, naturskönhet, kulturvärden och trivsel kunde därmed vara en egen punkt.

Glon och flador (kod 1150) är prioriterade naturtyper enligt habitatdirektivet vilket borde lyftas fram i lagtexten, förslagsvis i denna paragraf.

§ 8 och § 9

Det åländska jordbruket behöver följa nitratdirektivet. För sjöfarten reglerar flera bestämmelser dess utsläppsverksamhet. Vad gäller fiskodlingen finns inga motsvarande tillämpningar av internationella regelverk. Det har att göra med att fiskodlingsverksamhet internationellt ofta sker ute på öppet hav. Det går emellertid inte att använda samma måttstock för fiskodlingar ute på öppet hav som i Östersjön. Den föreslagna vattenlagen förutsätter att verksamheter ska använda ”bästa tillgängliga teknik” (BAT). Men öppen kassodling av fisk kan i modern rättspraxis inte klassas som BAT enligt lagförslagets 8 och 9 §§.[7] I frånvaron av internationella bestämmelser måste vattenlagen utformas på ett sådant sätt att den tydligt anger de utsläppsminskningar som behöver genomföras till vilket år för att den verksamheten ska få finnas kvar.

Det är landskapsregeringen som i samråd med ÅMHM kommer att avgöra vad BAT de facto är för alla specifika vattenpåverkade verksamheter. I detaljmotiveringarna för 9 § står att ”den teknik som krävs måste vara tekniskt och ekonomiskt möjlig att använda inom branschen ifråga”. På grund av fiskodlingsnäringens generationsväxlingsutmaning kommer landskapsregering att behöva visa integritet i definitionen av BAT. Och vad är definitionen på en bransch? Är det den lokala branschen på Åland, i Norden, i Europa eller i världen?

Annars anser vi det vara bra att polluter pays-principen är med i 9 §. Moment 2 och 3 i 9 § anser vi att ska strykas, de är otydliga och ger utrymme för olika sätt att tolka reglerna beroende på verksamhetsutövarens ekonomi. Lagen ska i första hand skydda vattenmiljön.

Det kunde förtydligas att konstruktioner som är positiva för miljön kan lämnas kvar vid avveckling, t.ex. fundament från vindkraft om de gynnar ekosystemet.

§ 10 innehåller bestämmelse om grundvattenfarliga ämnen. Något som påverkar grundvattnet som kanske inte ses som grundvattenfarligt ämne är saltvatteninträngning. Det skulle behöva finnas bestämmelser även om detta i lagen. Energibrunnar för bergvärme kan ge saltvatteninträngning och därmed påverka grundvattnet negativt.

I lagförslagets 13 § stadgas att landskapsregeringen ska ”förbättra förutsättningar för ett uppnående av god vattenstatus eller god miljöstatus samt förebygga försämrande vattenpåverkan”. Vi föreslår att lydelsen förstärks på ett sådant sätt, att det tydligt framkommer att alla åländska vattenförekomster till minimum ska ha uppnått god status senast 2027 såsom EU:s vattenramdirektiv kräver.

Minimikraven ska inte vara begränsade till stora vattenpåverkande verksamheter på generellt plan så som står skrivet i lagförslagets 13 §. Det är självklart att vattenpåverkande verksamheter som större djurgårdar, kompostverksamhet och svämgödselanvändning ska omfattas. Dessa har idag betydande påverkan på inre vikar och sjöar.

Av de åländska direkta utsläppen till de åländska vattenförekomsterna står fiskodlingsnäringen för en betydande del. Den står mer specifikt för ca 80 % av alla fosforutsläpp och 40 % av alla kväveutsläpp.[8] Av den historiska statistiken att döma har utsläppsminskningarna dessvärre totalt sett planat ut något de senaste åren. En hållbarhetsanalys utifrån de fyra hållbarhetsprinciperna skulle göra gällande att det i ett fullständigt hållbart samhälle inte finns någon fiskodling som släpper ut sådana mängder näringsämnen. Vattenlagen är därför ett kritiskt instrument för att reglera på vilket sätt omställningen ska kunna ske för att fiskodlingen ska få finnas kvar.

Vi undrar också varför formuleringen då man räknar upp fiskodling specificeras med öppna nätkassar. Hur fastställs då kraven för semislutna kassar? Och hur ser kraven ut för fiskodling på land? Gäller dessa lagregler endast för fiskodling i vattenförekomst?

Det terrestra skyddet är lågt av den totala landarealen och särskilt hotade är kustområdena. Enligt 6 § i förslaget till vattenlag ska en vattenverksamhet inte användas på ett sätt som kan försämra vattenstatus. Det skulle i detta läge vara intressant att veta vad landskapsregeringens inställning är till strandbete. Strandbetet behövs åtminstone för att bevara den hotade naturtypen strandängar och den biologiska mångfalden som är förknippad med denna naturtyp. Vi skulle gärna se förtydliganden i förordning om de förutsättningar som kan ges för att komma förbi målkonflikten. Det bör hänvisas till förordningen i lagtexten.

Kap 5 Miljömål och förvaltningsåtgärder

Det marina skyddet är lågt av den totala andelen vattenareal på Åland. Fler vattenskyddsområden är viktiga för att upprätthålla den marina biologiska mångfalden. I förslagets 5 kap 29 § stadgas om vattenskyddsområden. Ålands Natur & Miljö föreslår i enlighet med Årshuskonventionens andemening att också miljöorganisationer ska ha rätt att tillställa myndighet förslag på vattenskyddsområden. Processen ska vidare vara så enkel som möjligt för att en utökning av dessa områden ska kunna ske i rask takt.

Så som Metso-programmet i fastlandet uppmuntrar markägarna till frivilligt skydd av skog skulle frivillig fredning av vattenområden ge möjlighet till engagemang bland befolkningen. Ett register över frivilliga fredningar kunde skapas.

Med EU:s mål på 30% skyddad natur 2030 både på land och i vatten i åtanke, och för att få en bra och långsiktig översyn på vattenskyddsområden skulle regionalplanering behövas. Annars är risken att områden som verkligen behöver skyddas förblir oskyddade medan områden som kanske inte har lika höga naturvärden kan komma att skyddas.

I ett brev från miljöbyrån till Ålands Natur & Miljö (ÅLR 2018/10667, Nr 50 S4 av den 4.3.2019) påpekades att landskapsregeringens intention är att övrig lagstiftning kommer att revideras för att möjliggöra ett bättre skydd för flera viktiga marina biotoper. Nu, snart fyra år senare, är revideringen av den åländska naturvårdslagstiftningen ännu inte klar. Vi förutsätter att landskapsregeringen skyndsamt tillser att naturvårdslagstiftningen uppdateras för att rätt arter och biotoper skyddas.

Grundtanken i lagförslaget är att landskapsregeringen på förvaltningsnivå fastställer ett vattenförbättringsbehov enligt 33 §. Dessa ska sammanfattas till en förvaltningsplan innehållande ett åtgärdsprogram enligt 38 §. Landskapsregeringen ska sedan utfärda förordningar med beslut om särskilda försiktighetskrav samt krav på förbättringar och förebyggande av försämringar enligt 12 § och 13 §. Att stadga minimikraven i förordning är dessvärre belagt med den överhängande risken att sittande landskapsregering inte fattar beslut som sammantaget för alla vattenförekomster kommer att uppnå de uppställda totala utsläppsmålen. Att göra de nödvändiga utsläppsminskningarna till politiska förhandlingsfrågor är otroligt riskabelt. Och vem ansvarar sedan för vattenförbättringen? Mätningen av vattenförbättring är komplicerat, hur kan det bevisas varifrån en förorening kommer?

I §35 1 mom står det att landskapsregeringen ska bedöma om marina vattenområden som påverkats av mänsklig verksamhet inte ska åtgärdas för att det är omöjligt eller oproportionerligt dyrt. Hur ska en sådan bedömning göras? Detta behöver förtydligas. Det finns utrymme för tolkning, och beroende på politiken som styr kan vad som är omöjligt eller dyrt variera. Rent generellt finns det flertalet skrivningar med hänvisning till ekonomi. Det är ju rätt vanskligt att skriva in det i en lag. Det kan föranleda mycket diskussioner och olika tolkningar av hur mycket miljön får kosta.

Skydd av fisklekområden är något som inte omnämns speciellt i lagförslaget men som är väldigt viktigt vid olika typer av exploatering av strandområden, som t.ex muddring eller byggande av bryggor och liknande. Det vore viktigt att antingen i lagen, eller om lagen är för översiktlig, specificerat i förordning bestämmelser om skyddande av fisklekområden vid olika typer av exploatering.

Kapitel 6 Tillstånd

I §52 räknas tillståndspliktiga verksamheter upp.

Enligt detaljanvisningarna till § 18 behövs myndighetsprövning inte för små muddringar (under 50 kvadratmeter bottenyta). En muddring är tillståndspliktig verksamhet först när verksamheten omfattar ett område på över 500 kvadratmeter enligt 52 §. Vad gäller mellan 50 och 500 kvadratmeter? Och 500 kvadratmeter är en ganska stor yta om det muddras t.ex. i innerskärgården. För övrigt kunde enheten med fördel bytas till kubik, då det är den enhet som i allmänhet används för muddermassor. Nuvarande formulering kan tolkas som att man får muddra hur djupt som helst, bara man håller sig till ytorna. Redan små muddringar kan ha en klar effekt. [9][10]

I 52 § punkt 10 föreslås att fiskodling med öppna nätkassar med en produktion om 20 ton fisk per år ska vara tillståndspliktig. Med tanke de stora utsläppen från fiskodlingarna anser vi att all fiskodling måste ha tillstånd, och inte bara vissa.

I förslaget till vattenlag läggs en modell fram för att tillgodose miljökrav och näringslivets behov. Modellen bygger praktiskt taget på att vattenverksamheter får möjlighet att fortsätta göra direkta skadliga utsläpp såvida en allmän miljöhänsyn beaktas tillsammans med kompensationsåtgärder.

Ålands Natur & Miljö ser allvarligt på denna konstruktion av följande anledningar:

Definitionen av kompensationsåtgärder behöver klarläggas. Skillnaderna mellan BAT samt bästa tillgängliga praxis (BEP) och kompensationsåtgärder behöver klarläggas. Vi kan exemplifiera genom följande. Fiskodlingsnäringen anser att strömming och vassbuk från Östersjön som foder är att betrakta som en kompensationsåtgärd. Ska vi för det första anse det som en kompensationsåtgärd så måste strömming och vassbuk fiskas upp ur samma monitorområde enligt förslaget till vattenlag. Strömming och vassbuk är för det andra i Östersjön belagda med kvoter, och ska rimligtvis fiskas ändå. Fodret ska därmed inte anses ge ett tydligt mervärde, som krävs för att anses vara en kompensationsåtgärd. Att använda Östersjöfoder i fiskodlingen måste anses vara BAT. Vi menar därför att det tydligare behöver framgå i lagen hur definitionen av mervärde ser ut.
Lagförslaget tydliggör inte i vilken omfattning kompensation kan krävas i förhållande till en rimlighetsavvägning. Vattenramdirektivets krav om kostnadseffektivitet kan komma att skapa tolkningsutrymme som inte blir till vattenmiljöns fördel. Exempelvis plantering av ålgräsängar är inte alltid möjligt på grund av de levnadsförutsättningar som krävs för att de ska växa och skapa ett habitat. Ålgräsängarnas transplantering kan därför att bli alltför dyr. Hur en kompensation ska planeras för att verksamhetens nettoeffekt ska ligga inom ramarna för miljömålet kan alltså skapa onödiga dispyter mellan verksamhetsutövarna, miljöorganisationer, allmänheten och tillståndsgivarna. Det bör därför förtydligas att uppnåendet av god vattenstatus inte kan förhindras av kortsiktiga ekonomiska avvägningar.
Kompensationsåtgärder är alltid belagda med ovisshet. Anordnande av musselodlingar kan vara problematiskt då kompensationseffekten kan dämpas på grund av att musslorna kan ätas upp av ejdrar. Musselodlingar kanske inte alltid lyckas på grund av låg tillväxt på Åland. Ett annat exempel är att vi Åland har erfarenhet av att våtmarkers effektivitet inte alls slår ut som planerat. Landskapsregeringen kan enligt 61 § ge anvisningar om beräkningsgrunder för nyttan av olika typer av kompensationsåtgärder. Om en kompensationsåtgärd inte lyckas – hur ersätter verksamhetsutövaren skadan då? Ska man odla dubbelt så mycket musslor för att vara på den säkra sidan? Det står klart att landskapsregeringens miljöbyrå och övriga berörda instanser måste få utökade resurser för att hantera dessa frågor enligt 61 §.
Tillsynen kommer att beläggas med stora utmaningar.
- Kompensationsåtgärderna ska enligt lagförslaget utföras i samma vattenförekomst, men den kan förläggas i en annan vattenförekomst om det går att visa på förbättring. Om en vattenpåverkande verksamhet kompenserar genom musselodlingar långt borta, ska ÅMHM anlita dykare för att granska mussellinorna där?
- Om tillsynen visat att kompensationsåtgärden inte lyckats är förfarandet oklart. Om kompensationsåtgärder inte uppnåtts blir verksamheterna belagda med fler kompensationsåtgärder enligt vår tolkning av lagförslaget. Frågan är hur länge detta kan pågå. Om en verksamhet misslyckats kontinuerligt med sina kompensationsåtgärder, har man då begått ett miljöbrott? Även andra skador som åsamkats utan uppsåt enligt strafflagen uppfyller rekvisiten för flertalet brott. Vi menar att det borde vara självklart att verksamheter som kontinuerligt misslyckats med sina enligt 61 § framtagna kompensationsåtgärder åtalas för miljöbrott.
Huruvida kompensationsåtgärderna kan sträcka sig till utsläppshandel är högst oklart. Enligt 63 § om tillstånd till gemensamma förbättringsåtgärder, punkt 7, framgår hur ansvaret för finansieringen av dessa ska ske. Vi tolkar det som en öppning till utsläppshandel. I sådana fall behöver det framgå tydligare. Utsläppshandeln kommer eventuellt att möjliggöra att förbättrande åtgärder sker även i andra vattenförekomster och/eller monitoreringsområden, olikt de stadganden som finns för kompensationsåtgärderna. Hur stor regional omfattning kan ett sådant system i sådana fall ha? Frågan är om ÅMHM ens kan utöva tillräcklig tillsyn utanför Åland.

Det är inte orimligt att en utökad användning av kompensationsåtgärder skulle användas som ett alibi för status quo eller expansioner, vilka oundvikligen skapar direkta negativa miljökonsekvenser. Att bygga in sig i ett tillståndssystem som utgår från att direkta utsläpp får fortgå på så här lösa grunder är inte förenligt med de fyra hållbarhetsprinciperna eller EU:s vattenramdirektiv. Däremot är det självklart att kompensationsåtgärder bör genomföras i tillägg till miljömålen, för att skapa förbättringsöverskott.

I lagförslagets system för tillståndsprövning ingår utöver allmän miljöhänsyn och kompensationsåtgärder också stadganden om förbättringsöverskott. I praktiken innebär detta överskott att vattenverksamheter kan komma att bidra positivt till vattenkvaliteten och att dessa verksamheter i sådana fall till två tredjedelar får använda överskottet till att utöka sina utsläpp.

Systemet är behäftat dels med det problem som vi anger angående utsläppsnivåer, dels med det faktum att vi måste utöka förbättringsåtgärderna för att nå EU:s vattenramdirektiv. Direkt då miljövinster gjorts kan vi inte tillåta ökade utsläpp till en sådan hög grad. Andra bonussystem behöver finnas för att ge incitament till att vattenpåverkande verksamheter bidrar till ett förbättrande av Östersjöns tillstånd.

I 62 § stadgas att ett förbättringsöverskott endast får användas i den vattenförekomst där vattenverksamheten bedrivs, men prövningsmyndigheten kan besluta att förbättringsöverskottet till 2/3 får användas i en annan vattenförekomst. Här anser vi att förbättringsöverskottet hellre skulle få delas 50:50 då vi trots allt inte har en god vattenstatus i något av våra vattendrag (med undantag av några sjöar). Vi behöver göra allt för att minska de negativa effekterna av våra verksamheter, speciellt då det kommer till våra kustvatten. Man kunde även specificera lite tydligare vad som händer om en verksamhet inte når upp till den nivå av kompensation som är överenskommen. Straffen skall vara kännbara, då skadan redan är skedd i ett dylikt fall.

Kapitel 8 Dikning

Lagförslagets kap 8 om dikning speglar en annan tidsepok än resten av lagen, en tid när det förutsättningslöst ansågs vara bra att dika och torrlägga. Enligt 87 § är det fortfarande var och ens rättighet att dika sin mark och man kan t.o.m. enligt få tillstånd att dika på annans mark. I en modern lag borde man ta bättre hänsyn till att dikning är skadligt för många vattenberoende biotoper, bl.a. myr- och kärrbiotoper, många av dem hotade samt skyddade av antingen åländsk eller EU-lagstiftning. Dikning även i närområden kan dränera sådana biotoper och irreversibelt förstöra naturvärden. I nuvarande lagförslag finns bestämmelser enbart gällande skydd av vattenskyddsområden från dikningens påverkan. Det borde tillsättas bestämmelser som möjliggör även skydd av andra värdefulla naturförekomster.

I kapitlet om dikning skulle det också behöva tilläggas att det vid dikning måste tas hänsyn till näringsläckage, speciellt vid nyproduktion, istället för att dika raka vägen ut. Det behöver finnas cirkulära system vid alla diken. Vattnet ska tas tillvara och återanvändas och inte rinna ut i vattendragen med ansamling av näringsämnen.

Kapitel 9 Avlopp

9 kap § 95 och 96 handlar om avledande av avloppsvatten. Vilken teknik ska accepteras för enskilda avlopp? Dagens system med infiltrering från enskilda av lopp borde ändras då grundvattnet påverkas negativt. Systemet för enskilda avlopp behöver vara mer slutet. Det borde vara tillåtet att infiltrera gråvatten men inte svartvatten, någon typ av “Källsorterande egna avloppssystem” skulle behövas. Det behövs en systemförändring där vi slutar spola med rent vatten i våra toaletter. Vid renovering och byggande behöver det lagstiftas och planeras för tre rör. Förordningen gällande detta bör komma ut på remiss innan den fastställs.

Det är bra att säkerhetskraven i 97 § finns för att minimera risken för utsläpp av orenat vatten. Dock skulle det också behövas planer, regler och följder för bräddning av pumpstationer. Infrastrukturen vid pumpstationerna borde byggas för att hantera bräddningar. Genom att analysera när och varför bräddningar sker och åtgärda orsaken borde antalet bräddningar kunna minskas. Det borde också bli påföljder för kommunerna vid bräddning.

Det behöver också konstateras att Lotsbroverkets kapacitet inte räcker till. Vi vill gärna se planer för ett nytt reningsverk med tillhörande biogasanläggning centralt på Åland.

Kapitel 10 Vattentäkt

Vattentäkter och dricksvatten tillhör en del av samhällets tjänster. Utan fullgott vatten har både människor och djur svårt att existera. Allt vatten behöver uppnå god kemisk och fysikalisk status och dessutom god ekologisk status.

§ 105 Rätten till uttag av vatten ur vattentäkt följer ett mönster: först ska vatten användas till oss själva, sedan till djuren och egna jordbruk. Det här är viktigt de gånger då våra vattentäkter inte räcker till vilket vi bör vara beredda på då det p.g.a. klimatförändringarna riskerar att bli längre torra perioder på somrarna.

Enligt §108 kan landskapsregeringen i förordning besluta om begränsning av vattentäkt. Finns det förslag till denna förordning redan? Det är viktigt att förordningen finns på plats om vattenbrist uppstår.

Efterarbete och resurser för att lagen ska fungera

När ramlagen är fastslagen krävs en hel del efterarbete. Det är slående hur många ytterligare förordningar, gränsvärden, planer, underlag mm. landskapsregeringen behöver ta fram eller fastställa för att förslaget till vattenlagen skulle fungera i praktiken och ha den effekten den är tänkt att ha. Om inte allt detta tas fram kommer lagen inte att fungera. Om t.ex. landskapsregeringen inte i enlighet med 52 § i vattenlagen i förordning har beslutat om bedömningsgrunderna för tillstånd i enskilda fall behöver ingen verksamhet utöver de som räknas upp i vattenlagens 52 § prövning. Förslaget föranleder således en stor ytterligare arbetsbörda och ett resurskrav på landskapsregeringen innan lagen kan fungera. Egentligen har lagen inte förutsättningar att träda i kraft innan alla underlag som landskapsregeringen ska framställa och som behövs i tillämpningen är färdigt.

En sak som vi reagerat på är att det på många ställen står att ”landskapsregeringen i landskapsförordning kan besluta…” Endast på ett fåtal ställen står det att ”landskapsregering i landskapsförordning ska besluta…” Detta lämnar ett utrymme för att underlagen inte ens behöver framställas. Hur ska lagen fungera om det inte finns tillräckliga underlag i förordningar? Här ska formuleringarna ändras till att ”landskapsregeringen i landskapsförordning ska besluta…”

Materialet till denna lag är omfattande och frågorna stora och komplicerade, och lagen är kopplad till väldigt många andra lagar och kommande förordningar och underlag. Vi anser att de kommande förordningarna ska skickas ut på remiss för att få in så mycket kunskap och synpunkter som möjligt för att lagen ska fungera sammanhållande med alla övriga lagar och förordningar som den är kopplad till.

Det är ett välkänt faktum att den åländska tillstånds- och tillsynsmyndigheten är underresurserad och inte klarar av de åtaganden som en sådan myndighet i dagens läge ska utföra. Ett exempel är övervakningen av nitratdirektivens stadganden om spridning av svämgödsel. Praktiskt taget utövar ÅMHM ingen tillsyn av dessa verksamheter utan rycker enbart ut då allmänheten rapporterar. Det behövs en skärpning av användning och tillsyn av svämgödsel. Som vi också påpekat behövs ett mer cirkulärt tänk i lagen. Mera biogas av svämgödsel skulle vara ett sätt att öka cirkulariteten.

Mot beaktande av att antalet vattenförekomster är förhållandevis många kommer förfarandena med förvaltningsplanerna gällande tillståndsgivning och tillsyn oundvikligen att vara resurskrävande. Om inte landskapsregeringen tillskjuter medel till ÅMHM kommer lagen att vara verkningslös.

Sammanfattning

Ålands Natur & Miljö anser sammanfattningsvis att vattenlagen är ett viktigt steg om vi ska uppnå god vattenkvalitet i våra hav och sjöar.
I lagen finns många kopplingar till vad som är ekonomiskt möjligt i förhållande till skydd av miljön. Detta borde inte få förekomma i en lag. Lagens syfte är att skydda miljön, inte att ta tillvara ekonomiskt intressen.
Det saknas en konsekvensanalys av vilka implikationer hållbarhetsprinciperna har för den verksamhet vi i ett hållbart samhälle kan tillåta i våra vattenområden.
Det saknas ramar för hur vi ska minska vår stora konsumtion av vatten.
Det saknas ramar för hur dagvatten hanteras.
Vi behöver se vattnet och näringsämnena som cirkulära resurser och hur vi hanterar dem i ett cirkulärt kretslopp.
Båtbottenfärger och reglering av användningen av dessa saknas.
Habitatdirektivet nämns inte över huvud taget.
Det saknas regler för deposition för återställning för tillståndspliktig verksamhet.
Det framgår inte hur ofta statusklassificeringen i lagen skall uppdateras.
Vattenlagen måste tydligt ange de utsläppsminskningar som behövs till vilket år för att en verksamhet ska få finnas kvar.
Frivillig fredning av vattenområden, uppdaterad naturvårdslagstiftning för att skydda rätt arter och biotoper samt regionalplanering skulle hjälpa vid skyddande av vatten och natur.
Att göra de nödvändiga utsläppsminskningarna till politiska förhandlingsfrågor är otroligt riskabelt. Vem ansvarar sedan för vattenförbättringen? Hur kan det bevisas varifrån en förorening kommer?
Bestämmelser om skyddande av fisklekområden vid olika typer av exploatering behövs.
Reglerna gällande muddring kan tolkas på olika sätt, och man bör beakta att även små muddringar kan ha en klar effekt.
Med tanke de stora utsläppen från fiskodlingarna anser vi att all fiskodling måste ha tillstånd, och inte bara vissa.
Definitionen av kompensationsåtgärder behöver klarläggas. I vilken omfattning kan kompensation krävas i förhållande till en rimlighetsavvägning? Kompensationsåtgärder är belagda med ovisshet och tillsynen utmanande. Det är oklart om kompensationsåtgärderna kan sträcka sig till utsläppshandel.
Kompensationsåtgärder bör genomföras i tillägg till miljömålen för att skapa förbättringsöverskott, och vi måste utöka förbättringsåtgärderna för att nå EU:s vattenramdirektiv.
Om en verksamhet inte når upp till den nivå av kompensation som är överenskommen ska straffen vara kännbara, då skadan redan är skedd.
Det behöver tas bättre hänsyn till att dikning är skadligt för många vattenberoende biotoper.
Vid dikning måste hänsyn tas till näringsläckage, speciellt vid nyproduktion. Det behöver finnas cirkulära system vid alla diken.
Dagens system med infiltrering från enskilda av lopp borde ändras då grundvattnet påverkas negativt. Systemet för enskilda avlopp behöver vara mer slutet. Det behövs en systemförändring där vi slutar spola med rent vatten i våra toaletter. Vid renovering och byggande behöver det lagstiftas och planeras för tre rör.
Det skulle behövas planer, regler och följder för bräddning av pumpstationer. Det borde bli påföljder för kommunerna vid bräddning. Vi vill gärna se planer för ett nytt reningsverk med tillhörande biogasanläggning centralt på Åland.
Ordningsföljden till rätten till uttag av vatten ur vattentäkt är viktigt de gånger då våra vattentäkter inte räcker till vilket vi bör vara beredda på p.g.a. klimatförändringarna.
Förordning om begränsning av vattentäkt bör finnas på plats om vattenbrist uppstår.
Lagen har inte förutsättningar att träda i kraft innan alla underlag som landskapsregeringen ska framställa och som behövs i tillämpningen är färdiga.
De kommande förordningarna behöver skickas ut på remiss till många instanser för att lagen ska fungera sammanhållande med övriga lagar och förordningar som den är kopplad till.
Förfarandena med förvaltningsplaner gällande tillståndsgivning och tillsyn kommer att vara resurskrävande. Om inte landskapsregeringen satsar på resurser för detta kommer lagen att vara verkningslös.

Frågor, Ändringar och korrigeringar som behöver göras

s. 7 under vattendirektivet: ”växter i vattnet” ska benämnas makrofyter.
s. 106 under Kvalitetsfaktorer i vattenförekomster. “Detta referensvärde jämförs med aktuella provsvar (observerat värde) och sammanvägs enligt följande grundformel. I meningen behöver tillägget: ”med undantag för siktdjup då det observerade värdet divideras med referensvärdet” tiläggas.
s. 106: Kvalitetsfaktorernas parametrar ska sammanvägas Här vore en schematisk bild likt den som finns i klassificeringsmanualen för Åland på sid 4 eller i WFD CIS Guidance Document No. 5 (sid 49)
s. 106: Sista meningen längst ner på sidan: “Referensvärdet ska uttrycka den uppskattade relativa förnyelsen av näringsämnen” – Vad menas med denna mening?
s. 107 Beräkningen av växtplanktonbiomassa i kustvatten: Fel som behöver korrigeras: Referens- och klassgränsvärden samt de ekologiska kvalitetskvoterna är än så länge ett förslag som tagits fram av formeln som ges. Här nedan ett utklipp ur den gällande klassificeringsmanualen för ytvatten på Åland: ”I skrivande stund utförs ingen provtagning av växtplanktonbiomassa i kustvattnen på Åland. I denna manual ges dock förslag på referens- och EK-värden (tab. 4). De föreslagna värdena för växtplanktonbiomassa grundar sig på referens- och EK-värden för klorofyll-a. Referensvärdena för växtplanktonbiomassa har definierats med hjälp av formeln: ” (Kauppi et al. 2007)
s. 107: Målvärdet för växtplanktonbiomassa …och beräknas som procentuell andel av cyanobakterier – Detta är fel, samtliga växtplanktonsbiomassa ingår, ej endast cyanobakterier
s. 110 Varför nämns inte referensvärden, ekologiska kvalitetskvoter etc. för dessa parametrar likt för de biologiska parametrarna? Det borde vara viktigt med tanke på kompensationsinstrumentet.
s. 125: Metoder för provtagning av biologiska, kemiska och hydromorfologiska kvalitetsfaktorer. Här verkar man inte ha kollat upp vilka metoder som faktiskt används idag. Det bör skrivas om så att metoderna som listas stämmer överens med verkligheten. Endast standarden gällande provfiske i sjöar följs idag. Vad gäller makrofytövervakning, följer vi inte de standardena som listas medan situationen för övriga listade standarder är okända för oss.
s. 126 tabellen makrofyter och fytobentos, de två första raderna: Detta var nytt för oss. Vi har egna metoder som används på Åland
s. 126 Tabellen fisk sista raden: Detta borde vi uppfylla för provfisket i sjöar idag.
s. 150 under ekologisk status: ”växter i vattnet” ska benämnas makrofyter.
s. 169 sammanvägda biologiska kvalitetsfaktorer: Innehåller flertalet fel och behöver göras om i samråd med personer insatta i hur statusklassificeringen av ytvatten går till på Åland.
s. 170 första tabellen under 2.1 Totalkväve: Varför denna skrivelse? Tre decimaler behövs ju för att se om man är över eller under en klassgräns, man avrundar inte uppåt.
s. 170: Tabellen längst ner är felaktig. Ref.värden för TotN, observerade värden för TotP. N% borde bytas till P%. Ekologiska kvalitetskvotskolumnen anger den ekologiska kvalitetskvoten för TotP, likaså anger statuskolumnen status för TotP. Summa summarum: kolumn 1 OK, övriga kolumner hör till TotP
s. 172 2.2. Totalfosfor: Varför denna skrivelse? Tre decimaler behövs ju för att se om man är över eller under en klassgräns, man avrundar inte uppåt.
s. 172 Tabellen längst ner: ref. värde: OK. Observerat värde: = värden för totalkväve. P%: borde ändras till N% (och flyttas till föregående tabell)
s. 172 Ekologisk kvalitetskvtot: Fel tabell, detta är kvalititskvoter för totN, inte totP
Summa summarum: kolumn 1 OK, övriga kolumner skall flyttas till tabellen för totalkväve (2.1)