Synpunkter på Finlands program för Europeiska havs- fiskeri- och vattenbruksfonden 2021-2027 och Ålands vattenbruksstrategi 2021-2030

Synpunkter på förslaget till Ålands vattenbruksstrategi

I den inledande texten står det att vattenbruket behövs för att tillgången av naturlig fisk minskar. Det bör påpekas att vattenbruket i sig bidrar till denna utveckling, dels genom sin negativa påverkan på övergödningen genom sina näringsutsläpp, och dels genom att använda naturlig fisk som foderfisk till odlad fisk. I vattenbruksstrategin bör det i texten tydliggöras att näringen ska utvecklas på ett sådant sätt som inte försämrar den naturliga fiskens villkor ytterligare.

Även i denna programperiod föreslås medel reserveras för innovationer. I senaste programperioden beviljades det på Åland endast ett innovationsstöd. Då för projektet “Mervärde ur fiskrens”. [1] I förslaget till vattenbruksstrategi för Åland listas flera åtgärder som ska öka attraktionskraften för framtagandet av innovationer, men kommer man att kunna genomföra alla dessa åtgärder? Hur ska intresset ökas för att söka stöd för innovationer på Åland under den kommande programperioden? Det kunde också nämnas att stöd för innovationer gällande cirkulära lösningar ska prioriteras eftersom utsläppen behöver minskas och på sikt upphöra.

Det är bra med innovationer för ny hållbar teknik, men samtidigt borde näringen själv ta fram innovationer i högre grad. Andelen stöd i projekten är höga. Är de rättvisa i förhållande till stöd som andra verksamheter i vårt landskap kan söka? I första hand borde det vara fiskhandel och konsumenter som bär upp näringen. Med tanke på hur mycket vattenbruket belastar våra vatten och den förhållandevis ringa mängd personer som har sin utkomst av vattenbruket känns förhållandet orimligt.

Vad gäller innovationer och kompetensutveckling tror vi dessutom att det är viktigt att Åland inte ”uppfinner hjulet på nytt”. Slutna kassar för fiskodling har redan börjat produceras i Norge.[2] Det som behövs är en investeringsvilja och -kapacitet i den teknologi som nu växer fram. Den åländska strategin bör därför innehålla en skrivning om att använda redan framtagna lösningar som t.ex. slutna kassar. Eftersom de norska laxar som börjar produceras i sådana kassar troligtvis får en högre nivå av hållbarhetsmärkning blir det en konkurrensfördel för norsk fisk. Den norska regeringen utreder möjligheten till att odling i öppna kassar ska upphöra senast år 2030.[3] För att Åland ska kunna bibehålla ett konkurrenskraftigt vattenbruk bör landskapsregeringens insatser riktas in på att stöda att näringen ligger i framkant av den hållbara utvecklingen.

I den åländska vattenbruksstrategin framgår att man ämnar utöka den havsbaserade fiskodlingen som sedan 70-talet har bedrivits i öppna kassar till 10 000 ton/år. I planerna saknar vi intentioner att utreda hur man kunde få lönsamhet i landbaserade lösningar. Vi saknar också planer på att undersöka möjligheter till att odla annat än fisk, som t.ex. olika undervattensväxter. [4][5][6][7] Visserligen nämns stöd för pilotprojekt för nya odlingsformer och arter. Men det hela får mycket litet utrymme i förslaget.

I vattenbruksstrategin står det att strategin tas fram i samråd med näringen. Genom att ta fram strategin i samråd med näringen ökar risken att näringens villkor i hög grad styr den strategiska utvecklingen. Rubriken på strategin är ”För ett hållbart och lönsamt vattenbruk”. Det är viktigt att strategier och lagstiftning i första hand ser till vattenkvaliteten och i andra hand till näringen. Därför borde naturens gränser först slås fast och definieras, och sedan kunde det skapas ekonomisk nytta inom dessa gränser.

I strategin står det uttryckligen att näringens verksamhet och tillväxt inte får medföra försämringar eller äventyra uppnåendet av god miljöstatus. Hur skulle detta kunna vara möjligt då utökad produktion planeras? Om utsläppen i havet minskas i befintliga anläggningar, ska de då ökas igen genom utökad produktion? Genom att göra så kommer inte Östersjöns status att förbättras nämnvärt. Att utöka produktionen i nuvarande form går också emot utvecklings- och hållbarhetsagendans mål om att utsläppen av fosfor och kväve ska halveras fram till 2030.

Det är positivt att man vill fortsätta satsa på att göra vattenbruksbranschen mer hållbar ur miljösynpunkt. Det vi tycker att ska tilläggas i förslaget till vattenbruksstrategi för Åland är hur olika branscher belastar Östersjön. Med nuvarande upplägg har läsaren mycket svårt att t.ex. sätta näringsbelastningen från vattenbruksbranschen i relation till övriga sektorer. Med tanke på att den havsbaserade fiskodlingen står för merparten av fosforbelastningen på Åland i dagens läge[8] (vilket inte framgår någonstans i strategin), riskerar man att urholka de målsättningar man lägger upp vad gäller näringsbelastning när man väljer att endast redogöra för den belastning som berörda bransch bidrar med. Att Östersjöns status i dagens läge inte är vad den borde vara är vi alla överens om. Samtliga branscher som bidrar till övergödningen i Östersjön borde således sättas i förhållande till varandra. De är viktigt att detta görs på ett lokalt plan, annars kan tvister uppstå om man s.a.s “skjuter över problemet på grannen”. Ett sådant exempel är påståendet om att fiskodlingen bara utgör en bråkdel av näringsämnesbelastningen på Östersjön[9]. Men samtidigt står fiskodlingen för upp till 70-80% av den årliga fosforbelastningen till vattendragen på Åland[10]. Potential till förbättring på denna punkt finns med andra ord och borde behandlas tydligare i förslaget för kommande programperiod.

Strategin saknar också tydliga kopplingar till Ålands utvecklings- och hållbarhetsagenda[11]. Det borde förtydligas i strategin hur den är anpassad till utvecklings- och hållbarhetsagendans målsättningar.

Det är bra att det i planerna och strategierna diskuteras fortsatt teknik- och foderutveckling, åtgärder som minskar näringsutsläpp och förebyggande av sjukdomsspridning. Men ingenstans i planerna och strategierna nämns målsättningar för hur och när näringsutsläppen ska minskas och elimineras. Detta borde vara den viktigaste målsättningen. Att det inte nämns tycker vi är märkligt.

Optimal fysisk planering och lokalisering av kassodlingar nämns som viktigt för att minska kassodlingens tillförsel av näringsämnen till havet. I strategin konstateras att förflyttningar av fiskodlingar i ytterskärgården förbättrat vattenmiljön i innerskärgården. Men faktum är att samma näringsutsläpp sker i ytterskärgården som i innerskärgården även om fiskodlingarna har flyttats. Detta är ett sätt att flytta problemet till en annan plats istället för att åtgärda det. Vattenbruk i havet och skärgården borde inte få ske utan krav på rening eller cirkulärt omhändertagande av utsläppen.

Synpunkter på förslaget till Finlands program för Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden

Det är mycket bra att programmet samordnas med jord- och skogsbruksministeriet. Det är också positivt att miljö- och hållbarhetsfrågorna får bra med utrymme i förslaget. Men samtidigt har man för avsikt att öka den inhemskt odlade fiskmängden. Denna ekvation är svår att få att gå ihop med tanke på Östersjöns status och att merparten av den odling som sker idag sker ute till havs i öppna nätkassar. Utsläppen ska inte ökas i ett hav med dålig vattenkvalitet, övergödning och ökade vattentemperaturer [12]. Inte heller med tanke på Vattendirektivets stränga krav på att vattenkvaliteten inte får försämras[13]. För att minska belastningen på Östersjön skulle landbaserade lösningar för fiskodling och andra cirkulära lösningar vara bra att utreda mer i detalj.

Etablering av fungerande landbaserade odlingar tar dock tid, vilket gör att långsiktiga stödformer skulle behövas bortom den tid som denna programperiod sträcker sig över. Samtidigt behövs även medel till pilotstudier, något som glädjande nog är ett av de prioriterade områdena enligt detta utkast. Även detta utdrag från sida 5 i utkastet är hoppingivande: “Därtill förbättras samarbetet mellan den privata och offentliga sektorn genom att förhöjt investeringsstöd beviljas företag som har ingått ett mångårigt avtal om forskningssamarbete med ett forskningsinstitut.” Samarbete mellan forskare och den privata och offentliga sektorn behövs om vattenbruksbranschen ska kunna utvecklas.

Indelningen i olika prioriterade områden är bra. Programmet berör väldigt många frågor varvid en specificering/prioritering likt den som nu gjorts är nödvändig.

Idag är 90% av världens fiskbestånd överfiskade eller fullt utnyttjade[14]. Mellan 1950-2010 har 27% av fiskfångsterna i världen gått till annat än humankonsumtion.[15] En stor del av fiskfångsterna används till foder. Genom fiske av fiskarter som tidigare varit mindre attraktiva som människoföda och att fiska längre ner i den marina näringskedjan skapas en negativ spiral. De fiskarter som finns högre upp i näringskedjan som behöver återhämta sig har kanske inte den föda tillgänglig som de behöver för att överleva. Detta i sin tur leder till mindre fisk, färre arter och i förlängningen fiskbestånd som kollapsar. Fiskodlingen hävdar att fiskodling behövs för att tillgången på naturlig fisk minskar. Samtidigt är industrin själv en starkt bidragande orsak till denna negativa utveckling.

Sammanfattning

Ålands vattenbruksstrategi

Vattenbruket får inte försämra den naturliga fiskens förutsättningar.
Hur kan intresset för innovationer ökas?
Innovationer som innefattar cirkulära lösningar bör prioriteras.
Är storleken på stöden rättvisa i förhållande till andra näringar?
Näringen borde själv i högre grad arbeta med att ta fram innovationer.
Det är viktigt att utnyttja redan framtagna lösningar.
Näringen borde ligga i framkant på hållbarhetsarbetet för att inte bli efter i utvecklingen och därmed förlora konkurrenskraft.
Det saknas intentioner till att undersöka möjligheter till landbaserad fiskodling och även möjligheten att odla t.ex. undervattensväxter.
Det är viktigt vid strategiarbetet att i första hand ta hänsyn till vattenkvaliteten och i andra hand till näringen, så att inte näringen styr strategiarbetet i för hög grad.
Utökad produktion strider mot utvecklings- och hållbarhetsagendans mål vilka landskapsregeringen själva har förbundit sig till.
Det bör illustreras hur de olika branscherna i förhållande till varandra belastar Österjön. Om man bara redogör för havsbrukets belastning riskerar målsättningarna gällande näringsbelastningen att urholkas. Det är viktigt att titta på den lokala belastningen och arbeta med att minska den.
I strategin saknas tydliga kopplingar och hänvisningar till utvecklings- och hållbarhetsagendans målsättningar.
Det är bra att fortsätta jobba med teknik, foderutveckling, minskade näringsutsläpp och förebyggande av sjukdomsspridning. Men det saknas tydliga målsättningar för hur och när näringsutsläppen ska minskas och elimineras, vilket borde vara den viktigaste målsättningen.
Att flytta kassodlingar förbättrar vattenmiljön i det område från vilket odlingen flyttas, men faktum är att samma mängd utsläpp finns kvar i det område dit flytten sker. Vattenbruk borde inte få ske utan krav på rening eller cirkulärt omhändertagande av utsläppen.

Finlands program för Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden

Bra att programmet samordnas med jord- och skogsbruksministeriet
Positivt att miljö- och hållbarhetsfrågorna lyfts fram.
Att öka den inhemskt odlade fiskmängden med dagens kassodlingar går emot att jobba för förbättrad vattenstatus i Östersjön och det går också emot EUs vattendirektiv.
Långsiktiga stödformer utöver programperioden och samarbete med forskningen är viktigt för att kunna utveckla ett hållbart vattenbruk.
Bra med fokus och prioritering på vissa områden, annars skulle det kunna bli ett utspritt stödprogram som inte ger några djupgående effekter.
Viktigt att inte överfiska de fiskarter som tidigare inte har fiskats i större omfattning, för att undvika ytterligare obalans i det redan ansträngda marina ekosystemet.