Hälsningar från en 11-åring

På föreningens höstmöte var 11-åriga Ella Granström inbjuden för att hålla tal. Talet blev för många mötets höjdpunkt, och vi publicerar nu talet i sin helhet. Ta dig tid och läs!

 

Hej allihopa! Jag heter Ella Granström och är 11 år gammal, och jag är väldigt intresserad av klimatfrågor. Det har jag varit i över två år, sedan jag var i  nioårsåldern ungefär. Jag är glad och väldigt tacksam för att jag har fått den här chansen att få prata på Ålands Natur och Miljös höstmöte, tack så mycket för att jag får stå här idag.

Eftersom det är väldigt få av alla barn i världen med samma intresse som jag, som faktiskt får berätta öppet om sina åsikter gällande klimatkrisen inför vuxna som faktiskt lyssnar och har möjlighet att göra stor skillnad, så ska jag ta den här chansen. Jag ska berätta hela min historia, från den dagen mitt intresse för miljön började till idag när jag står här. Och jag ska också berätta om mina tankar som ett barn i den yngre generationen, den generation som får ta alla konsekvenserna av de vuxnas handlingar. För jag kommer antagligen leva i minst 60 år till, och om jag har god hälsa genom livet kan jag bli en bra bit över 80. Det innebär att under min livstid kommer jag och mina jämnåriga med stor säkerhet att bli vittnen till katastrofala väderfenomen, vacker natur som förstörs, enorma mängder arter som utrotas och land som hamnar under vatten m.m. Jag har många tankar runt min framtid, alla ungas framtid. Därför anser jag att det är viktigt att vi yngre blir hörda, eftersom vi ju själva vet bäst om hur det är att växa upp i en värld som kollapsar. Så nu talar jag inte bara för mig själv, jag är bara en av de miljoner barn som lever på vår jord. Jag talar för alla som känner den oro jag känner, jag står här för att uppmärksamma alla unga som vill få sina röster hörda.

Jag har i hela mitt liv vetat om att man inte ska skräpa ner i naturen, och inte slösa bort mat och annat. Men då när jag var yngre tänkte jag aldrig riktigt på varför, det var liksom helt självklart för mig. Men det ändrade för ungefär två år sedan, då jag fick ett presentkort på Lisco som skulle komma att förändra allt. Jag åkte som sagt var till Lisco en dag med min mamma, och som den bokslukare jag är gick jag genast till hyllorna med barnböcker. Det ironiska är att jag, efter flera minuter av försök att välja mellan olika böcker, slutligen beslöt mig för att köpa ”Frankensteins monster”, trots att jag inte hade något som helst intresse för monster. Som tur var så hindrade min mamma mig, och pekade på en bok högst upp på några hyllor med en flicka i bruna flätor på omslaget. Då visste jag inte än att det var Greta Thunberg jag såg, eftersom jag aldrig hade hört namnet. Men trots att jag inte visste vem flickan på boken var insisterade min mamma på att jag skulle ta den istället för ”Frankensteins monster”. Och vilken tur att hon fick mig att köpa boken! När jag väl hade läst de första sidorna om vem Greta Thunberg egentligen var, så var jag helt fast. Jag slukade boken i ett nafs, och när jag var klar med den fullständigt brann jag för miljöfrågor. Jag hade fått läsa allt om Gretas liv som miljökämpe, och fått reda på en massa fakta om fossila bränslen och växthuseffekten bland annat. Det som imponerade mig mest var hur mycket Greta hade satsat för att få världen att börja agera, hur hon hade skolkat från skolan, börjat med miljövänliga vanor i vardagen, pratat inför FN och trots sin Aspergers talat på scener runt om i världen inför både politiker och tevekameror. Det är mer än vad de flesta hinner med i sitt liv, och hon var bara tonåring!

Jag har alltid gjort saker för miljön: släckt lampor när jag lämnar ett rum, inte låtit kranen rinna i onödan, och plockat skräp längs stränderna. Men när jag fick veta hur mycket Greta gjort, ville jag så gärna bli som hon! Att skolka från skolan kom inte på fråga förstås, men jag gjorde något helt annat: jag startade en natur och miljögrupp på Messenger. Eftersom jag inte har tillgång till sociala medier som Facebook och Instagram, var Messenger mitt enda alternativ. Där lade jag till vuxna och barn jag kände, och skrev sedan i den nyss skapade gruppen vad den var till för, att här fick man skriva både fakta och lösningar om klimatförändringar. Sorgligt nog lämnade alla mina jämnåriga vänner gruppen med en gång, och det gör mig fortfarande besviken. En sak jag verkligen önskar mig är att finna vänner i samma ålder som jag att prata med, så jag vet att jag inte är ensam med min oro. Jag har en sådan kompis just nu, men jag skulle vilja få flera än hen.

De vuxna i gruppen delade min entusiasm iallafall, och gissa om jag blev lycklig när vi genast satte igång med att chatta om allt som finns att veta om klimatkrisen! Vi skrev med jämna mellanrum, men trots lyckan att jag äntligen åstadkom något stort kändes det lite som om något saknades. Visst, man fick tips och fakta i gruppen, men vi gjorde egentligen inget konkret åt miljöförstöringar. Det stör mig än, men det lindras alltid när jag får meddelanden i gruppen som ger hopp. Greta Thunberg har sagt att vi ska handla i klimatkrisen som om vårt eget hus stod i lågor, och det stämmer. Men för att vi ska kunna handla krävs också hopp. Vi behöver hopp, det räcker inte med att säga ”det löser sig” och sedan sätta sig i flyget för att åka på en lyxresa till Italien, men något sorts hopp behöver vi ändå.

Allt eftersom miljö-gruppen växte och blev aktivare, så fortsatte jag att göra de små saker jag kunde för naturen. Jag, min mamma och min bror var och är med i Ålands Natur & Miljö, och i och med det städade vi ofta stränder tills vi hade plastkassar lika höga som jag själv fulla av plastflaskor och pappersmuggar. Sedan förde vi allt till närmaste återvinningsstation, och väl hemma skickade vi in antalet av alla sorts föremål och plats där vi städade till Natur & Miljö.

För ett år sedan hände något som gjorde allt ännu häftigare. År 2020 blev jag nominerad till Bärkrafts-priset p.g.a min miljö-grupp! Jag var jättespänd där jag satt i Alandica och väntade på att de skulle avslöja vem som vunnit priset i kategorin privatpersoner, och blev först besviken när det inte var jag. Men även om jag inte vann något pris ångrar jag inget. Jag tycker att huvudsaken var att jag blev nominerad. Om det är möjligt att jag, ett av alla barn på Åland, lyckas bli nominerad till ett stort pris, då är det väl möjligt att rädda jorden?

En sak jag ofta tänker på är hur vi hanterade Coronapandemin när den spred sig till Åland. Då hade alla panik. En massa stora evenemang ställdes in, man fick inte vara för många på samma plats, alla gick omkring med ansiktsmask, eleverna fick ha distansundervisning och kunde inte gå till skolan. Om man var det minsta snorig måste man ta Coronatest, även fast det kunde vara en simpel förkylning, och man kunde inte resa någonstans. När Corona kom åkte ingen med flygplan på semester, till och med det var folk villiga att ge upp för att inte riskera att bli smittade.

Corona är en stor kris, och människor kämpar emot den. Men klimatkrisen då? Den globala uppvärmningen är väl precis lika farlig som Corona? Om folk slutar att flyga för att skydda sig från Corona, tycker jag att vi gott kan sluta flyga för att skydda oss, ja, hela planeten!, från global uppvärmning också! Vi överlever utan att ligga och sola i Italien och bo på lyxhotell i Spanien, men om orkaner och extremvärme härjar och kusterna blir översvämmade, då överlever vi nog inte länge! Det kanske låter lite väl dramatiskt, men hur panikslagna var inte människor när Corona spred sig?

I min miljö-grupp på Messenger har jag en gång ställt frågan: eftersom alla nu vet om klimatkrisen, varför struntar då många i den? Trots att vetenskapen klart och tydligt säger att det är nu vi måste agera, verkar det som att livet går vidare för folk. Svaret jag fick var att: vuxna har så mycket annat att tänka på, de har kanske inte alltid tid att tänka på klimatet? Men hallå! Va!? Jag vet inte riktigt vad vuxna går omkring och funderar på, men med tanke på att hushåll ska skötas, räkningar ska betalas och jobb ska göras så är det väl en hel del. Men ändå, det räcker väl inte som bortförklaring anser jag. Om man kommer hem stressad och slut från jobbet en dag, och plötsligt märker att ens hus står i lågor, då måste man släcka ju förstås elden. Men man kan ju självklart inte göra det själv, och då behöver man ringa efter hjälp. Det är det vi måste göra med klimatkrisen. Vi måste handla, men vi kan inte åstadkomma stor förändring ensamma. Vi behöver alla hjälpas åt. Så om du kommer hem till synen av ditt hus som står i lågor, vad prioriterar du då? Betalar du dina räkningar, bokar en flygresa till Italien och redigerar en strandbild innan du sedan lägger upp den på Facebook, innan du ringer till brandkåren? Eller skjuter du allt annat åt sidan och fokuserar på elden? I en sådan situation är det nog självklart för de flesta att man ringer efter hjälp och riktar allt fokus mot det brinnande huset. Men gällande klimatkrisen verkar det inte vara lika självklart, och det är ju helt obegripligt! Är det inte helt självklart att en hel planet som står i brand är värre än att ett fjuttigt hus? Nya hus finns att köpa, men vi har bara en jord. Och vi måste ju komma ihåg att det inte är bara vi som bor här! Alla skogar, djungler och ängar var här först, sedan kom vi människor och förstörde alltihopa för att få bygga våra hus och vägar. Men alla djur bor ju också på jorden! De blir också drabbade av människornas utsläpp och avgaser, den globala uppvärmningen dödar djuren och naturen också trots att de inte gjort något. Redan har ju hundratals arter blivit utrotade, bara för att vi människor är så själviska att vi tycker att vi inte kan bo utomhus under bar himmel som de djur vi är. Istället måste vi tvunget bo i hus och städer, trots att våra förfäder klarade sig fint utan sådant. Ännu fler arter har ju dessutom utrotats bara för att många vill ha gorillahänder, elefantbetar och noshörningshorn. Hur kan man ens vara så hjärtlös att man dödar ett oskyldigt djur för att få ha delar av djuret som prydnader!?

All denna fakta vet väl ni redan, och det gör minsann jag också. Många vet detta. Men ändå händer aldrig något, och det vill jag få ett slut på. Jag och alla andra barn som känner oro för det här varje dag, vi är trötta på att folk bara pratar och pratar. Hela tiden hålls stora möten där politiker och andra högt uppsatta talar om samma vetenskapliga fakta gång på gång på gång, men själva reaktionen går oerhört långsamt. Och det är det som är felet tycker jag. Vi måste sluta diskutera klimatkrisen och börja göra någonting åt det. Vi måste sluta fantisera om en zombieapokalyps som aldrig kommer inträffa, och istället börja inse att det är en klimatkatastrof som närmar sig. ”Den katastrofen kommer, vare sig ni vill det eller inte” har Greta Thunberg sagt en gång. Och det är sant.

Så det budskap jag vill föra fram är: vi behöver sluta prata, och istället börja agera så som vi gjorde när Corona kom. Som om huset står i lågor. Och vi behöver samarbeta för att kunna åstadkomma något, nu när de äldre generationerna har ställt till det genom att börja leva ohållbart.

Tack så jättemycket för att jag har fått prata här idag, och tack för att ni har lyssnat på det jag vill säga. Nu är det en sak kvar vi måste göra: agera.