Vi är rustade inför 2019

Publicerad 07 november 2018

Igår valde folkrörelsen Ålands Natur & Miljö Joel Lindholm till sin nya ordförande vid sitt välbesökta höstmöte. Samtidigt passade man på att välja in Tony Cederberg och Carolin Georges till styrelsen. Årets miljöpris erhölls av journalisten Heidi Hendersson.

Igår, tisdagen den 6 november, höll medlemsstarka Ålands Natur & Miljö sitt höstmöte på café Vreten med rekordantalet 110 deltagare. På schemat stod korta presentationer från miljöhjältar, fastställande av verksamhetsplan, budget och styrelse samt röstning om årets miljöpristagare.

En omfattande verksamhetsplan med budget klubbades med ledordet att förankra föreningens nya hållbarhetsprogram ”Åland 2030 för fulla segel” – speciellt med anledning av supervalåret.

Anna Häger lämnar första januari över stafettpinnen till Joel Lindholm. Joel är restaurangchef på Emmaus returcafé och drivs av samhällsfrågor inom hållbarhet.

- Jag har under många år involverat mig i miljöarbete teoretiskt och praktiskt både globalt och lokalt. På senare tid har jag märkt att det inte går att göra något ensam eller vänta längre så nu är det bara att kavla upp ärmarna och börja gräva tillsammans i föreningen.

Medlemmarna passade också på att välja in två nya styrelsemedlemmar, nämligen vattenbiologen Tony Cederberg samt geografen Carolin Georges. Styrelsen för 2019 består av förutom Joel, Tony och Carolin även Anna Häger, Pia Norrmén, Gunnar Westling, Sofia Mansnerus, Paula Linderbäck, Soile Wartiainen och Michael Taevs.

Höstmötet röstade avslutningsvis fram årets miljöpristagare journalisten Heidi Hendersson med motiveringen:

Hon skriver engagerat om de viktigaste och svåraste miljöfrågorna i vår tid, såsom klimatförändringen och plastanvändningen. Hon skriver logiskt, pedagogiskt och faktabaserat. Hon är orädd och prioriterar rätt. Den åländska allmänheten har lärt sig mycket om till exempel klimathotet, biologisk mångfald och miljöskydd av henne.

 

Inte längre något att förlora

Joel höll under mötet en uppskattad presentation som vi publicerar på begäran.

Vi står inför en utmaning som möjligtvis kan vara den största i mänsklighetens historia. Enligt IPCC är de kommande 10 åren kritiska för alla arter samt livsformer som bebor vår planet. Vi vet det här nu och vi har vetat det länge. Alla som sitter här har hört det här redan så därför vill jag hellre visa något fint vi kan göra som ett samhälle på det lokala planet, så vi kan komma undan från det negativa en stund. Jag säger inte att vi ska blunda för det, det kan vi inte längre, jag vill bara visa ett alternativ som gör saker och ting lite lättare att greppa.

Min syster gav mig en insikt för några år sedan, det är ”för att kunna hjälpa andra måste man själv ha fått hjälp först”. Så hur börjar vi med att hjälpa oss själva.

Vi måste börja med att se till vår konsumtion, hur får vi ner denna? Vi måste väga varje beslut vi tar för tillfället över vad som är etiskt, hållbart, nödvändigt, läkande, meditativt och ekonomiskt. Men varje person har varken kraft eller ork att ta sig an dessa problem ensam, det slutar oftast inte bra och det ser vi också idag när fler och fler lever med psykisk ohälsa.

Så vad ska vi göra?

Vi kan börja med att odla upp allt vi bara ser runt omkring oss som ser ut att behöva lite färg, blomsterprakt, och dignande frukträd. Varje gång ni ser en gräsmatta tänk det som en vit tavelduk som bara väntar på att bli målad. Ni kan måla den med kål, äppeltrtäd, vinbärsbuskar, gurkört, morot allt som bara känns rätt för stunden. Tänk ätbart, tänk biologisk mångfald, tänk bin, tänk fåglar allt som man skulle önska sig och letar efter på andra ställen än här. Vi kan alltid om vi vill.

Drycken denna törstläckande och livgivande vätska vi vet hur gott ett glas vatten smakar när det är varmt och strupen är torr. Med torkan kommer också torra strupar och då gäller det att vi ser till att vår dryckeskonsumtion stabiliseras i takt med de andra förändringar som måste uppstå. Vår dryck som vi avnjuter i form av lemonad, vin, öl, sprit, saft, cider måste även den börja ses över. Vi har ett ansvar att se till att transporterna, ingredienserna och tillverkningssättet är hållbart inom alla avseeenden. Jag rekommenderar att man även här börjar producera majoriteten av drycken lokalt framom att köpa in all dryck vi behöver. Det skulle betyda en större mångfald av lokala produkter samtidigt skulle vi bli bättre på att ta hand om våra råvaror.

Maten sen, axganimsen måste uppnå oanade höjder för att vi ska ta oss vidare men hjälper vi varann att odla upp våra gräsmattor, den tomma tavelduken, så har vi redan kommit längre än vad vi trodde. Ett kollektivt lokalt jordbruk kring bykärnor, höghusområden, grannskap, kvarter eller varför inte på våra tomma tak gör att maten kan produceras lokalt till många. Använder vi oss av tekniker inom permakultur eller Dome strukturer kan vi till och med skapa medelhavsklimat för att odla våra egna citrusfrukter. Vi måste helt enkelt äta i säsong och sluta tro att samma mat alltid ska vara tillgänlig.

Steget vidare blir att börja pickla tillsammans, picklingskollektiv kan startas och vi får helt enkelt hjälpa varann i att ta tillvara på det överflöd vi inte kan konsumera direkt. Nya smaker kan uppstå med hjälp av örter, och vilda växter som vi för tillfället inte använder i vår matlagning men som mer än gärna skulle hamna i våra burkar. Det bästa med picklingen är att vi oftast inte ens behöver ha energikrävande kylskåp och frysar för att förvara våra råvaror.

Vår gemenskap håller på att försvinna, vi är inte längre lika bra på att ta hand om varann. Tiden är knapp många jobbar, har hobbyer, barn, intressen, diskussionsforum som ska tas om hand och vi ska bli bättre och snabbare på allt. Tiden räcker inte längre till för att umgås med nära och kära och samtidigt knyta nya vänskapsband. Vi tappar kontakten med våra grannar, vår stadsel, vårt grannskap eftersom vi allt mer och mer sätter ner vår tid på sociala medier samt resande för att träffa dem vi känner. Gemenskapen i vårt närområde är en sak vi behöver ta oss an för det är här vi kan hjälpa varann snabbt, byta verktyg, byta skörd, dela en redskapsbod, dela åkermark, dela solceller och bilar. Det är här gemskapen till en hållbar ekonomi börjar och vi måste våga ta steget att knacka på hos grannen och fråga om det är något vi kan samarbeta med.

När jag ser till framtiden ser jag också väldigt långt bak i tiden för möts vi någonstans på mitten mellan dessa framtida visionära drömmar samt den tid när mänskligheten tog sina första snedsteg, vilket gjorde att vi hamnade där vi är idag. Den första fria människan var jägaren samlaren, jag vet, jag har läst Yuval Noah Harari. Sedan gick vi över till att bli bönder, här blev det mystiskt och det är här vi ska ställa oss frågan kan vi gå tillbaks hit och göra om och göra rätt. Energin som behövdes för detta arbete var främst mänsklig fysik samt utnyttjande av djur för att kunna bruka vår jord. Bönderna då hade dock inte den kunskap vi har idag och kanske det är hit vi ska blicka för att kunna uppnå hållbara levnadssätt.

Den Fria människan, jägaren och samlaren som bodde i stamsamhällen. I en utopisk värld kanske det är så vi ska bygga våra samhällen. Jag kan inte säga att det är rätt eller fel men jag vill åtminstone släppa ut tanken och låta den flyga fritt i rummet. Vi behöver ett mindre rörelse utrymme och vi kan skogodla runt omkring oss samtidigt som vi har polykuturell odlingsmark för att ge oss fler råvaror än de vi kan få från vår skogsodling. Vi bygger våra boningsytor i en cirkel kring en kreativ mitt där vår samvaro sker. Vi har möjliughet att vara ensamma en stund samtidigt som vi kan ta del av byns gemenskap. Tänker man efter så är flera av våra företag uppbyggda på detta vis, man sköter sina sysslor, träffas för att äta, sköter sina sysslor och så åker man hem. Däremot är hemmet i denna utopi bara några meter bort och du behöver inte ens laga din egen mat när du kommer hem, någon har redan gjort det här åt dig under dagen. Så tid finns för rekreation, skapande och eftertanke.

Tills sist vill jag avsluta med den största hippeiklichen och det är mer kärlek till folket. Nästa år är det 50 årsjubileum för Woodstock festivalen den var höjden av 60-talets folkrörelse av fred och kärlek till varann. Substanser påverkade många i denna tid men vi måste komma ihåg det budskap som spreds då och inte glömma orden som yttrades. Kampen försvann efter att åren gick och även de mest inbitna fredsälskarna föll för det konsumtionsdrivna livsmönstret. Nu ser vi vart det tog oss så låt oss välja den andra vägen och se vart det för oss, vi har inte längre något att förlora.

Foto: David Lundberg

Etiketter: höstmöte, årsmöte, Verksamhetsplan, budget, Styrelse